GLAD
Du är en av dom få människor som får mig att bli, GLAD
Jag blir glad på riktigt av att se dig av att höra din röst och av att prata med dig.
Det är en bra sak.
Det finns nog inte många som du av det motsattakönet.
Kanske är det för att vi redan gått igenom allt?
Vi vet vart vi har varandra, vi kan umgås utan förväntningar.
Jag kan säga vad jag verkligen tycker och tänker till dig, utan att bli dum förklarad.
det känns skönt.
Tänk om alla hade någon som dig i sina liv?
När jag läser andras bloggar så känner jag att jag inte är ensam om alla mina underliga tankar.
Men hur kommer det sig att om vi nu är FLERA som känner som vi gör,
varför tolererar vi det då?
Är det för att i grunden så kanske vi helt enkelt inte orkar bli besvikna
eller är det för att vi inte orkar försöka få¨någon att inse att vi finns och är verkliga.
Vi finns inte bara på fredag och Lördag kvällar?
Jag behöver någon som honom, fast som är mer än bara en kompis.
Jag vill ha någon som honom som jag kan somna med om nätterna
som jag kan prata med när jag känner mig nere och som älskar mig för den jag är.
Men det är tydligen för mkt.
Kanske är dags att resa sig ur leran och leva i celibat tills
Man har hittat någon?
Men endå, hur ska jag veta att han är den rätta och att nu är det rätta tillfället att
gå steget längra utan att behöva vara rädd för att han ska försvinna igen som alla andra?
Jag ska återgå till mitt glada jag igen, läsa dom orden som du skrev som fick mig glad
För ikväll känner jag att jag har gjort mig förjtänt av att vara glad
och att få somna glad.
Jag blir glad på riktigt av att se dig av att höra din röst och av att prata med dig.
Det är en bra sak.
Det finns nog inte många som du av det motsattakönet.
Kanske är det för att vi redan gått igenom allt?
Vi vet vart vi har varandra, vi kan umgås utan förväntningar.
Jag kan säga vad jag verkligen tycker och tänker till dig, utan att bli dum förklarad.
det känns skönt.
Tänk om alla hade någon som dig i sina liv?
När jag läser andras bloggar så känner jag att jag inte är ensam om alla mina underliga tankar.
Men hur kommer det sig att om vi nu är FLERA som känner som vi gör,
varför tolererar vi det då?
Är det för att i grunden så kanske vi helt enkelt inte orkar bli besvikna
eller är det för att vi inte orkar försöka få¨någon att inse att vi finns och är verkliga.
Vi finns inte bara på fredag och Lördag kvällar?
Jag behöver någon som honom, fast som är mer än bara en kompis.
Jag vill ha någon som honom som jag kan somna med om nätterna
som jag kan prata med när jag känner mig nere och som älskar mig för den jag är.
Men det är tydligen för mkt.
Kanske är dags att resa sig ur leran och leva i celibat tills
Man har hittat någon?
Men endå, hur ska jag veta att han är den rätta och att nu är det rätta tillfället att
gå steget längra utan att behöva vara rädd för att han ska försvinna igen som alla andra?
Jag ska återgå till mitt glada jag igen, läsa dom orden som du skrev som fick mig glad
För ikväll känner jag att jag har gjort mig förjtänt av att vara glad
och att få somna glad.
Kommentarer
Trackback
